I ordverkstaden är vi ordkonstnärer tillsammans

21.03.2019 kl. 08:05
Ordverkstäder är något av det bästa som finns. Tycker jag.

Och det är ju tur att jag tycker så. Jag är ju ordkonstlärare. Ganska naturligt alltså att jag trivs i ordverkstäder. Men varför skulle jag inte trivas? Ordverkstäder är bäst!

Bäst varför?

Det finns många orsaker. En orsak är regelbundenheten. Kopplingen till vardagen. Ordkonstelevernas vardag. Ordverkstäderna rullar på vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Eleverna blir således väldigt bekanta både med ordkonsten, med varandra och med mig. När man hållit på med något ofta och länge blir det naturligt att fortsätta hur länge som helst. Min förhoppning är att så många barn som möjligt ska uppleva att konsten är lika naturlig och nödvändig som maten och sömnen. Konst och liv. Ja!

En annan orsak till att jag anser att ordverkstäder är något av det bästa som finns är att i ordverkstaden blir konstprocessen så väldigt påtaglig. Jag ser ordverkstaden som en sprudlande ekvation full av liv och konst. Eleverna är livet, ordkonstläraren hämtar inspiration och ramar och berättelserna och texterna som blir till är konsten. Ibland kan man riktigt se inspirationen flyga omkring. På riktigt. Ett exempel är när vi sitter i ring och alla får hålla upp sitt ordkonsthäfte och presentera vad hen håller på med just nu. Det är fantastiskt att se hur eleverna inspirerar varandra. Idéer flyger av och an och landar i häften. Wow. Att man kan lära sig av varandra är nog en av de största fördelarna när man undervisar i grupp.

Eleverna är livet

Ja. ”Konsten är livet och livet är berättelser och berättelserna och texterna som ni skriver i era ordkonsthäften är bland det vackraste och viktigaste som finns.” Så brukar jag säga. Till mina elever. Som är unga och smarta och fulla av idéer. Ögon glittrar, pennor glöder. Och jag har äran att handleda, inspirera och fascineras. Tänk. Jag har äran att tala om konst med barn, att skapa konst med barn. Vecka efter vecka, månad efter månad. År efter år.

Vet ni, att något av det bästa som sker i ordverkstäderna är när texter blir färdiga. Glädjen, alltså! ”Lotta, vill du läsa min berättelse?” Självklart vill jag läsa.  När jag får en färsk berättelse i min famn brukar jag sätta mig på golvet och luta mig mot väggen. Jag brukar samla kring mig eleven som skrivit berättelsen och några andra elever som har lust att ta en paus från sitt eget skrivande. Sedan får textens skapare läsa högt för oss andra. Och så njuter vi. Texterna är nämligen alltid så bra att man njuter på riktigt när man hör dem. Eleverna är så duktiga, så erfarna. De har ju varit med så länge. Suttit i ordverkstäder, petat i sina texter, funderat på dramaturgi, hittat ett fungerande eget sätt. Därför blir deras texter så bra att vi som lyssnar verkligen blir imponerade. På riktigt.

Vet ni, att det har hänt fler än några gånger att jag blivit så imponerad av elevtexter att jag blivit alldeles varm i hela kroppen och tårblank i ögonen. När man blir så genuint tagen av en text är det ju lite svårt att (åtminstone genast efter läsningen) ge pedagogiska och konstruktiva synpunkter med tanke på elevens utveckling som ordkonstnär. När man blir så genuint tagen är det nog bäst att bara visa upp sina tårblanka ögon, krama eleven och viska i hens öra att hen är bäst i universum. ”Titta nu vad du kan göra med din konst. Du rörde mig till tårar!”

Kramar

Ja, kramar är viktiga i ordkonsten. I mina ordverkstäder kramas vi väldigt mycket. De som inte vill kramas gör high five. Det är det där med att fira och vara stolt. Känna glädje. ”Ni vet känslan som sprider sig i kroppen när en text är färdig. Njut av den känslan.” Så brukar jag säga. Och krama. Vi är stolta tillsammans.


När man är klar med en text kan man fira med high five eller fist bump.

Men det är inte bara kramar som gäller. Nej, man ska analysera också. Något av det bästa i ordverkstäderna är när eleverna lär sig att tala väldigt analytiskt om sina texter. Vet ni, att en gång markerade en av mina elever och frågade om jag kunde hjälpa till att hitta på en konflikt. ”Jag har kommit till stället där jag behöver ett problem för att komma vidare i texten.” Wow. Jag blev varm. Varm av stolthet. Tänk att elever som är så unga kan tala så tekniskt om texter. Men varför skulle de inte kunna det, förresten? Eleverna vet ju att konflikter behövs. Det har vi ju lärt oss. I ordverkstäderna.

Det är viktigt att be om hjälp. Det är viktigt att få respons. Annars kan man ju inte utvecklas. Vet ni, att något av det bästa med ordverkstäderna är när vi har responsutbyte. Då sitter vi i ring och läser upp texter ur ordkonsthäften. Efter varje text får man markera och ge respons. Vet ni, att ordkonsteleverna är fantastiskt duktiga på att ge varandra konstruktiv respons. ”Du bygger upp din text på ett väldigt stämningsfullt och intresseframkallande sätt” sa en av mina elever till en annan. Wow. Vilken kommentar. Dessa båda elever är nio år gamla, alltså. Så kloka, så bra på att ge och ta.

Analys

Sedan är det ju inte bara sina kamraters texter man ska analysera. Eller sina egna. I ordverkstäderna ska man också kunna analysera sig själv. Som konstnär. Vet ni, att mina ordkonstelever är så fantastiskt duktiga på att analysera sig själva. ”Idag har jag fokuserat och inte sprallat alls, och det är nog därför jag känner att min text blev så bra.” Ja. Jag kunde inte annat än hålla med. Jag hade gjort precis samma analys. Men vilken grej att det var eleven själv som sa det, inte jag. Det är något av det bästa som sker i ordverkstäderna. När eleverna blivit så duktiga att allt bara rullar på. Att jag bara behöver nicka och hålla med. Och njuta.


I ordverkstäderna testar vi på olika skrivställningar.

Vet ni, att väldigt ofta händer det att elever stannar kvar och skriver febrilt medan jag städar och egentligen borde vara på väg till nästa ställe. Till nästa ordverkstad. ”Bara en mening till, snälla! Och hinner du läsa min berättelse, Lotta? Eller har du jätteskyndsamt? Jag vill så gärna att du läser!” Klart att jag läser. Ja! Självklart läser jag! Trots att jag egentligen borde ha varit på väg… Vet ni, man kan ju inte säga nej till en konstnär! Man bara måste stanna kvar och läsa. Man bara måste dela upplevelsen, göra high five eller kramas. Man bara måste. Det gäller konst. Det viktigaste, det finaste. Då säger man inte nej. Då stannar man kvar och njuter tillsammans. Det är något av det bästa. Ja, ni vet.

”Nu har jag hittat en berättelse som jag kommer att trivas med! Jag vill så gärna fortsätta på den nästa vecka!” Ja! Och jag är så glad för din skull. Och jag vill så gärna läsa.

Glädje

Ordverkstäder är något av det bästa som finns. Och ordkonstelever är det bästa som finns. Jag är så glad att jag får dela ordkonsten med mina elever. Vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. I ordverkstäderna råder en fantastisk stämning. Den bästa stämningen. Man jobbar på. Man letar, man finner, man testar, man hittar sin grej, man hittar sin stil. Ibland går det lite tokigt. Ibland blir det lite bus. Men bara ibland. Oftast, oftast blir det bara bra.

Texter blir till som inte fanns förut. Ögon glittrar, pennor glöder. ”Kom hit och titta! Jag är klar!”

”Vem vill höra den nyaste texten i världen?”

Alla vill höra. Såklart. Vi är ordkonstnärer tillsammans.

Lotta Sanhaie
Ordkonstlärare
lotta.sanhaie(at)sydkusten.fi
050-403 2306

Lotta Sanhaie tilldelades utmärkelsen "Årets ordkonstgärning" av Föreningen för ordkonstundervisning i Finland under den nationella ordkonstveckan 2019.

Läs mera om utmärkelsen här.

Lotta Sanhaie