Elitism är alltid en oattraktiv egenskap. Också när det kommer till böcker. Självklart finns det bättre och sämre böcker, men sällan är det vettigt att kategorisera. Inte hjälper vi en människa att hitta de bättre genom att klanka ner på de sämre som hon tycker om.
För några veckor sedan läste jag en ungdomsbok som jag i ärlighetens namn tyckte var ganska dålig. Att få tycka det är nämligen en läslig rättighet, också om man är modersmålslärare eller läsambassadör. I skrivande stund läser min dotter samma bok. Hon älskar den. “Mamma, det är så spännande. Jag vill inte att någon av dem ska vara skyldig, för alla är snälla. Och nu har de blivit så goda vänner. Om någon av dem är skyldig kommer det att förstöra allt. Jag bara måste läsa vidare.”
Den där boken som i mina ögon var ganska dålig blev plötsligt något helt annat. Inte för att min egen läsupplevelse förändrades, men för att jag lånade min dotters blick och såg något nytt. Grejen är nämligen den här: jag kan inte tycka illa om en bok som någon tycker om att läsa. Den boken gör ju uppenbarligen något väldigt rätt. Den skapar läslust, läsglädje och läsiver. Den skapar läsare. Hur skulle jag då kunna tycka illa om den?
Be inte om ursäkt för att du läser det du läser. Be inte om ursäkt för att du läser. Var stolt. Också i mötet med en modersmålslärare eller läsambassadör. Kanske rentav speciellt mycket i just det mötet.
Amanda Audas-Kass
Läsambassadör
(som säger att hon på bilden läser något mindre fint och vägrar skämmas)
+358 (0)50 309 9782
amanda.audas-kass(at)sydkusten.fi
Bild:
Matilda Audas Björkholm