Då jag har städat bland mina papper har jag fastnat i en hel del som väcker både minnen och tankar. Intressantast har det varit att läsa igenom de iakttagelser och analyser av Svenskfinland och Sydkustens roll som jag skrev ner och arbetade med under mina första månader som Sydkustens direktör.
Väldigt mycket i resonemanget handlade om språket och hur vi på Sydkustens landskapsförbund och i Svenskfinland över lag bör jobba för ”att främja den svenskspråkiga befolkningens intressen” som det också står i stadgarna. På den punkten har väldigt lite förändrats. Vi har samma utmaningar som tidigare. Vissa saker förbättras ibland medan andra försämras.
En fråga som är lika aktuell som för elva år sen är frågan om tillgången på svenskspråkig personal i kommunerna och särskilt i huvudstadsregionen. Andelen svenskkunniga minskar inom flera sektorer. Orsakerna är många. Intresset för kommunen som arbetsgivare verkar minska överlag, kanske delvis på grund av att lönenivån ofta inte kan mäta sig med den inom den privata sektorn. Stela strukturer kan vara en annan orsak. Då svenskspråkiga försvinner ur förvaltning och service finns det allt färre som arbetar för att hitta de skräddarsydda och flexibla lösningar som behövs för att garantera att servicen på svenska är någonting mer än vackra ord på papperet.
Jag konstaterade för elva år sen att det finns en tendens att diskutera språkfrågan i Svenskfinland utgående från de hotbilder som ständigt står för dörren i form av statliga och kommunala förvaltningsreformer och med den skeva föreställningen att det är den trygga svenskdominerade miljön som är verkligheten. Förvaltningsreformer är fortsättningsvis hotbilder men jag tycker mig se att man i dag, i större utsträckning i Svenskfinland överlag, i resonemanget utgår från ett bredare perspektiv på den finlandssvenska verkligheten. Det finns en större vilja till samarbete över olika gränser i Svenskfinland. Och det är livsviktigt.
Kvaliteten och tillgången på service och tjänster på svenska hör till frågorna som hela tiden har funnits på agendan på Sydkusten. För mig är det självklart att vi bör se till att det finlandssvenska alternativet, oberoende av vad det är fråga om, skall vara bättre än genomsnittet i landet. Vi får aldrig pruta på kvaliteten i det vi gör och det vi erbjuder på svenska. Faller kvaliteten så är valet för de allt fler tvåspråkiga inte längre självklart det svenska alternativet. En hög nivån på undervisningen är en viktig förutsättning för såväl den samhällsbyggande som språkliga och kulturella verksamheten på svenska i Finland. Därför är det centralt att all utbildning prioriteras. Att vi har tillgång till välutbildad svenskspråkig personal inom de språkligt viktiga sektorerna kan vara avgörande för valet av språk i många familjer. De viktiga valen görs i tidigt i livet. Det är därför i högsta grad oroande att man idag fortsättningsvis är tvungen att konstatera att tillgången på personal inom småbarnspedagogiken i södra Finland och framförallt i huvudstadsregionen alltjämt är en stor utmaning, trots att vi idag på många sätt har ett bättre utgångsläge än tidigare. Det utbildas såväl småbarnspedagoger och närvårdare som lärare i Helsingfors. Nu gäller det att hitta sätt att öka intresset för arbetet och studierna.
Sydkusten har en viktig roll att agera såväl bevakare som aktör och koordinator i sitt uppdrag att främja utbildning och kultur på svenska. Arbetet tar aldrig slut, men fokus varierar. Sydkusten finns för att hugga i där det behövs. Nu är dags för mig att säga tack och hej och önska min efterträdare Christel Björkstrand välkommen till världens bästa jobb!
Agneta Eriksson
Direktör t.o.m. 31.1.2020
+358 (0)50 546 9299
agneta.eriksson(at)sydkusten.fi