Läsandet och jag

06.02.2020 kl. 08:13
En analys av mitt förhållande till litteratur som barn och vuxen.

Jag läste väldigt mycket som barn. I lågstadiet hade vi en lista på väggen i klassrummet med kolumner över hur mycket var och en hade läst. Varje gång du plöjt igenom ett visst antal sidor fick du med färgpenna stolt fylla i det i kolumnen. Jag läste bok efter bok, mest på somrarna. Jag fick den första Harry Potter-boken av min farmor innan de blev kända över hela världen. Minns att jag undrade ”Vad är det här för konstig bok?” innan jag gav den en chans och den fullkomligt exploderade. På vår sommarstuga drömde jag mig bort i böckernas värld. Det var romantik, spänning och kriminalmysterier. Jag kan än idag tydligt återkalla historierna i böckerna och hur starkt de berörde mig när jag satt där på klipporna vid vattnet. Det kändes som om jag och böckerna förstod varandra.

Jag började och slutförde universitetet och min relation till romaner fick sig en törn. Vardagen bestod av bokberg, facklitteratur och dagliga skrivuppgifter med deadlines. Graduavhandlingar och meterlånga litteraturförteckningar. Vi tappade bort varandra lite, böckerna och jag. Eller gjorde vi? Kanske vi bara hittade varandra på nytt, på ett annat sätt, utvecklade en ny typ av relation.

Läsandet har med åren fått en social innebörd i mitt liv. Som barn var sommarläsandet ett sätt att komma bort från verkligheten, att drömma sig bort i en fantasivärld. Inte för att det var något fel på mitt verkliga liv, utan för att det stimulerade en ung tonårings behov av verklighetsflykt. Läsandet var min privatsak.

Under studierna tändes en gnista för självbiografier och faktalitteratur, böcker baserade på verkligheten och de sociala möten som dessa resulterade i. Vi grundade en bokklubb i sociologföreningen där vi träffades för att diskutera aktuella samhällsvetenskapliga böcker. Under skolluncherna i matsalen drack vi för många koppar kaffe och debatterade ämnena som böckerna berörde. Läsandet tog sig en annan form, jag plöjde igenom bloggar och nyheter. Vi var alla hungriga efter att få veta mera om verkligheten, om världen.

Läsandet blev någonting som skapar möten mellan människor. Diskussioner. Gemenskap. Detta även då det handlade om mindre seriös litteratur. På somrarna sitter jag och min 80-åriga mormor och läser Svensk Damtidning. Sida vid sida i varsin gungstol analyserar vi kungligheterna och deras senaste stilbrott, vilket skapar en viktig stund och ett möte mellan generationer. Jag tror att det är viktigt att inte klandra sig själv för att inte alla läser på samma sätt eller samma typ av litteratur, eller för att en inte läser på samma sätt hela livet. En borde inte underskatta hur dimensionerat läsande verkligen är. Jag betraktar läsandet som någonting som utvecklas under livets gång. I och med internets framfart har läsandet tagit otaliga former och resulterat i oändliga möjligheter att fördjupa sig i olika typer av texter och litteratur- det är bara att hänga med.

Kanske litteratur var en social sak för mig redan från början, då min pappa varje kväll läste Bamse-tidningen för mig innan jag somnade. Vi kommenterade tillsammans handlingen och karaktärernas drag. Kanske litteratur var någonting jag delade med andra redan innan det blev en privatsak.

 

Nina Lindblom
Praktikant, Sydkustens landskapsförbund

Nina Lindblom