De oskrivna korten i en byrålåda får ett liv – ett kapitel i ett coronaliv

13.05.2020 kl. 14:33
I dessa förunderliga tider har jag försökt hålla mig själv på alerten och sysselsatt även utanför arbetstid.

Nej, jag har inte städat skåpen, nej, jag har inte börjat baka, nej, jag har inte börjat ordna i fotoalbum, nej, jag har inte...

Däremot råkade jag öppna en byrålåda sådär i misstag (en låda som jag sällan rör i). Häpnades över alla de många korten som låg där huller om buller. Tänkte först vad fint det är att jag genom tiderna fått så många kort av släkt, vänner och bekanta. Tills jag insåg, då jag bökade bland korten och svängde på dem, att det här var ju alla oskrivna kort! Kort som jag köpt på diverse orter och ställen genom åren, kort som bara samlats på hög. Vad jag riktigt tänkt göra med dem förblev mig oklart, men lärde mig något om mig själv, jag älskar att inhandla vykort. Eller heter det vykort, postkort eller endast kort? När jag tänker vykort tänker jag ”turistkort”, kort som man brukade skicka vänner och släkt då man reste i semestertider.  Min samling med kort var och är en salig blandning av kort jag köpt i museishoppar, pappershandlar, på basarer, ja, var helst det säljs kort. Motiven varierar allt från mumin till konst till svartvita motiv från svunna tider och allt där emellan.

Då slog det mig – varför ska alla dessa oskrivna kort ligga bortglömda i en låda hemma hos mig? Vad gör de där? Varför inte göra något med dem? De ligger ju där och vantrivs och skriker på mig. Varför inte göra det man ska göra med kort? Jag är dålig på att utmana mig själv, men nu bestämde jag mig för att göra det. Jag började med projektet #ett kort om dagen #utmaningi30dagar. Jag ska förgylla en medmänniskas vardag eller hoppas det är det som sker, att mottagaren blir glad över att ett kort dimper ner genom brevluckan eller faller ner i postlådan. Och vet ni vad? Det här har varit oerhört roligt och berikande.


"Hej på dej"


Jag har placerat mina korthögar på ett bord i vardagsrummet och varje dag svänger jag på dem och funderar vem som ska få vilket kort. Ibland går det inte som jag planerat och jag får byta ut mottagaren av den enkla anledningen att jag inte hittat mottagarens adress. Det är ju inte så numera att vi går omkring med små adressböcker där vi skrivit in adresserna till alla släktingar, vänner och bekanta eller det gör inte jag mera. Jag upprätthåller inte heller ett eget digitalt adressregister. Näe, så organiserad har jag inte varit, vilket är synd för det hade hjälpt mig just nu. Jag hittade nog min lilla adressbok från början av 80-talet, men det var inte många adresser i den som stämde mera. Istället har jag använt mig av olika digitala adressregster där jag hittat en del adresser. Har inte jag hittat den jag söker där har jag letat i digitala kartor om jag vetat ungefär var mottagaren bor och på så sätt försökt lista ut en adress. Så jag har även fått idka lite detektivarbete. Javisst kan man ju fråga sig om inte det hade varit lättare att be om adressuppgifterna av den presumtiva mottagaren, men då går liksom överraskningsmomentet och hela idén med att skicka kort förlorad. Så tycker jag i alla fall.

Det mest givande har ju varit att skriva själva kortet när jag väl kommit på vem som ska få det. Att i några minuter tänka på just den medmänniskan, tänka på vad jag vill säga just hen. Det är många minnen som dyker upp, gemensamma stunder, faktiska fysiska möten och händelser vi upplevt tillsammans. Och vad underbart att hålla i en penna! Det är nog en konst att skriva för hand, att försöka åstadkomma en läslig text för mottagare, att tänka sig för en liten stund förrän pennan möter pappret eller i det här fallet kortet. När man väl kommit igång går det som en dans och skriver jag något tokigt eller fel får det bara stå kvar, svårt att radera text skriven med bläckpenna.

Jag är i skrivande stund inne på kort nummer 24 av 30. Funderar redan nu på vad jag gör när jag är framme vid kort nummer 30, ska detta roliga ta slut då? Jag vill kanske ännu fortsätta, för högen med de oskrivna korten har minskat bara lite grann. Och mera frimärken går att köpa i närkiosken.

Det underbara med min kortutmaning har varit att nästan 99% av de som fått kort av mig har hört av sig på olika sätt, via epost, meddelanden på Facebook, Instagram eller Whatsapp, textmeddelanden och några har t o m ringt mig. Så jag har på riktigt fått tusenfalt tillbaka vilket gör mig glad och varm inombords. Jag rekommenderar den här sysselsättningen för alla. Att skriva kort är ju lite av ordkonst i sitt enkla format. Samtidigt ett sätt att glädja och överraska en medmänniska.
 

Camilla Komonen
Förbundssekreterare och bl. a ”kortskrivare”
(09) 618 212 33
camilla.komonen(at)sydkusten.fi

 

 

 

Camilla Komonen