Nu är det snart maj och mitt arbete med projektet är klart. Tiden går fort när man har roligt.
Mitt ansvarsområde har varit bilder, både stilla och rörliga. Jag har bland annat besökt sju olika hantverkare i deras verkstäder för att filma och höra dem berätta om sitt arbete. Det är fascinerande att se hur hantverkare arbetar med olika material, tekniker och verktyg och att känna hur stark filosofi som ligger bakom arbetet.
Det känns som att jag inte bara träffar en människa som sysslar med smide, keramik eller skinngarvning. Det känns som att jag möter en person som är en smed, keramiker och skinngarvare. Det egna hantverket är deras livsstil och representerar deras värderingar.
I början av kalla februari möter jag Rolf Eriksson i hans smedja. Hans kraftiga händer håller i en tung hammare och ässjan värmer den annars kalla byggnaden. På väggen hänger en tavla “Man får prata med smeden”- och det gör jag. Eller främst lyssnar jag.
Hammaren väntar på att lyftas i Rolf Erikssons smedja.
Rolf berättar om hur fantasyböcker fått honom att bli intresserad av smide, om att smeden tillverkar alla andra hantverkares verktyg och om historier om att smeder som arbetar med för kallt järn hamnar i helvetet. Jag lyssnar intresserat och kameran rullar på. Samtidigt formar han järnet till en ljusstake, eller som han själv beskriver det - han påminner järnet om att det kan anta andra former.
Smeden Rolf Eriksson i sin smedja.
Senare i februari möter jag Hanna Nore i garveriet. I en skottkärra knuffar hon in saltade mårdhundsskinn färdiga för garvning. Runtomkring ligger skinn och päls i olika stadier. Skogshare, räv, mårdhund, hjort och många fler.
Skinngarvningsmästare Hanna Nore bearbetar ett skinn.
Hanna slänger skinnen på golvet och börjar arbeta på ett av skinnen med en garvningskniv som hon själv tillverkat. Hon berättar om traditionell skinngarvning - ett hållbart, etiskt och ekologist alternativ till industriellt impregnerat skinn. “Tänk att största delen av fällda djurs skinn bara slängs i en grop där de ruttnar bort”. Jag ser på Hanna, där hon garvar bort fett från mårdhundsskinnet, att hon tycker det är huvudlöst att vi inte tar vara på det fina materialet.
Skinnet ska också mjukgjöras genom at bearbetas för hand.
Möten med hantverkarna fortsätter. Jag möter Joel Simberg i båtbyggeriet, Jill Christensen i fårstallet, Lenita Söderlund i hantverksboden, Torolf Cederlöf i snickeriet och Anna Nyreen i keramikverkstaden. Alla har ett eget personligt förhållningssätt till materialet de hantverkar med.
Det har varit otroligt roligt och tankeväckande att se dem arbeta med sitt material, känna hur olika atmosfärer verkstäderna har och märka hur deras egna hantverksmaterial verkligen speglar dem själva. Jag är glad över att jag fick träffa dessa människor och genom film förmedla i alla fall en del av den känslan jag fick då jag besökte hantverkarna.
Jill Christensen i fårhuset.
Tack!
Text och bild: Ida Törnroos
På den översta bilden hantverkar Ida själv inför julen.