Ett skärgårdslandskap på vintern. havet är istäckt. Solen ligger lågt på en molnbeklädd himmel.

Tystnad

10.02.2022 kl. 07:51
Det har blivit tyst i mig. Förr brukade jag vakna med en bild på näthinnan eller en mening som visade sig så fort pennstiftet mötte den tomma dagbokssidan.

Nu är det bara tyst och vitt, som snötäcket ute på gårdsplanen. Inga spår från nattliga besökare, inga upplysta snölyktor eller lusten att ta till spaden för att gräva djupare. 

Tystnaden är ny för mig, och inledde det nya året. I en meditation sjönk jag djupt och fann mig stående intill en stor, flammande eld. Jag kunde inte urskilja de skugglika jättar och varelser som samlats kring elden, men då jag funnit mig en plats bland skuggorna och tömt mig på frågor, stod också jag och såg in i de dansande lågorna. 

Efter en stund började jag urskilja vad som skedde inuti och kring härden. Och jag såg mig själv och andra mänskobarn i myrformat, hur vi irrade runt i närheten av den stora elden.

Det var som att blicka ner i en myrstack; först upptäcker du ingenting, sedan en rörelse tills du snart ser du ett myller av liv, hur hela stacken lever och rör sig. Och jag såg människomyrorna styra och ställa vid utkanten och runtom den flammande brasan. Vi förstod inte och såg inte mycket mer än den lilla omkrets som låg närmast, och varje sandkorn var för oss små och större berg som vi rundade, beundrade eller besteg med stor möda. 

I visionen var jag både jätte och minimänniska, båda fångna i en tid, i ett skeende där vi stod utan makt att förändra eller påverka. Tiden. Elden. Nuet. Meningen, som människormyrorna söker, och det stora mysteriet om hur vi hamnat här. 

I följande bild stod jag vakt på ett öppet fält. Vi var många som stod där, men var och en stod för sig. Stilla, rotade, närvarande. Vi var som träden i vinterdvala, utan längtan eller brådska.

I denna tystnad låter jag grenarna vila, känner rottrådarna söka sig allt djupare ner i den varma, rika jorden. Och jag hör vinden som fortsätter att blåsa och ser solen som åter stiger ur havet.

Under väntan återkallar jag de gamla berättelserna, finner tröst och kraft i de nedskrivna ord som vi människomyror samlat och förädlat. Och som vi fortsätter att berätta, här under vår vistelse på jorden.  
 

Henrika Andersson
Läsambassadör
+358 (0)40 865 7587
henrika.anderssion(at)sydkusten.fi

 

PS.
Läsambassadörerna ordnar tillsammans med projektet Skrivande skola och Sydkustens ordkonstskola skrivtävlingen Skriv för livet! för åk 1-9. I anslutning till tävlingen ger ordkonstskolan ut ett ordkonstmaterial inspirerat av Jonathan Swifts Gullivers resor.

 

 

Henrika Andersson