En svartvit bild från en konstruktion av något slag. Med vitt står texten: DU KOMMER KOMMA LÄNGRE ÄN VAD DOM NÅGONSIN TRODDE. MAX MILICIANO

Dags för dom-reform?

14.04.2022 kl. 08:06
Har vi kommit till vägs ände med att skilja mellan “de” och “dem” också i skriftspråk? Tecken i tiden tyder på det. Men språkpolisen i mig ställer sig på bromsen.

“I svenskan finns det bara ett ‘dom’ och det är DOOOMEN du får i rättssalen” närmast röt min modersmålslärare i högstadiet. På tavlan stod ett gigantiskt “dom” och så drog han med långsidan av kritan ett ännu större kryss över de tre bokstäverna. “Det här måste jag hålla koll på” tänkte mitt fjortonåriga jag “Det här är livsviktigt!”.

Ifall pronomenet “dom” ska ersätta både subjektsformen “de” och objektsformen “dem” är en språkfråga som ständigt pockar på. Än en gång verkar folk, inte minst lärare, ha fått nog av att ständigt påpeka skillnaden mellan “de” och “dem”. Och att lärarens rödpenna borde gå het över alla “dom”. Språkpuritanerna är av motsatt åsikt. Håll alltså fast vi “de” och “dem”, tillåt inte språkets förslappning.


Och så min studerande som påpekar: “Ja men du säger ju själv ‘dom’ hela tiden!”. Och det är just kontexten det handlar om. Sammanhanget yttrandet används i. När jag talar säger jag ofta “dom”, när jag skriver skiljer jag mellan “de” och “dem”. Så gör de flesta av oss.

En högst ovetenskaplig förfrågan på Facebook visar att också mina språkengagerade vänner verkar ha spretiga åsikter. “Förenkla. Nu. Jag skriver redan ‘dom’ så fort nån polis inte är på mig!” berättar sverigesvenska journalisten och utbildaren av desamma. “Det är väl ingen åsiktsfråga?” säger översättaren och fortsätter: “Använder själv ‘de’ och ‘dem’ i skrift, men säger säkert ofta ‘dom’ i vanligt talspråk. Tror absolut att vi är på väg mot ‘dom’, oavsett vad vi tycker. Språk utvecklas ständigt, och oftast mot förenklingar.”

Alla talar inte för förenklingens princip. Min kollega modersmålsläraren sätter sig språkbråkande på tvären: “Mig tycker att förslaget är oacceptabelt. Talade med min kollega och henne tycker precis som jag. Oss modersmålslärare borde kunna säga ifrån gällande detta! Honom som anser att ‘de’ och ‘dem’ ska bytas ut mot ‘dom’ kan inte mena allvar.” En annan kollega konstaterar att “ge mig en euro för varje ‘dom’ och jag skulle bli miljonär på två år”.

Vårt modersmål och användningen av det har en estetisk, för att inte säga emotionell och rent av nostalgisk dimension. “Snyft! Vi i Svenskfinland kan använda de där formerna rätt, kan inte vi få ha kvar dem? Ledsen blir jag.” säger språkvårdaren. Ja, sverigesvenskan går ofta före svenskan i Finland, exemplen på det är många. 

Anders Svensson och Lena Lind Palicki i Språktidningens podd tror att vi snart är redo för en dom-reform. “Det skulle förenkla så mycket för så många.” konstaterar språkvårdarna. I följande andetag konstaterar dock Lind Palicki att hon inte själv vant sig, att hon själv föredrar “de” och “dem”. Och visst. Det skär i modersmålslärarhjärtat att tänka på studentexamensprov som kryllar av “dom”. Jag lär få sitta på händerna den dagen. Att jag i mina framtida texter stryker “de” och “dem” tvivlar jag på.


“Du kommer komma längre än dom någonsin trodde”. Orden i Stockholmsförorten är undergroundkonstnären Max Milicianos. Och se där - ytterligare en het språkpotatis. Ett att-bortfall i “du kommer ATT komma längre”, inte sant? Språket förändras och vi med det.

 

Annette Kronholm
projektledare för Skrivande skola
+358 (0)50 382 5203 annette.kronholm(at)sydkusten.fi  

Foto: Björn Lindberg
 

Fotnot:

Max Miliciano är en svensk undergroundkonstnär känd för sin gatupoesi som ofta innehåller politiska budskap om kärlek, brustna drömmar och orättvisor.

Annette Kronholm