Här och nu

30.09.2021 kl. 08:18
Jag har fått träffa riktiga människor! Sexton livslevande tonåringar i ett trångt och svettluktande klassrum som dunsar ner vid sina skramliga bänkar och som vippar på stolen för att prova hur långt det går att luta sig innan den välter.

Och som låter både tankar och idéer tippa över med glada mellanrum, som ifrågasätter världen och berättelserna som omger oss, som svär och brusar upp för att i nästa stund skratta högt. 

Igår satt de som ljus och skrev, skrev, skrev. Det var vår tredje träff i samma klassrum, 75 minuter av intensiva möten kring böcker och berättelser. Vi har gått från läsfakta till bokbingo för att redan under andra träffen prata innehåll och vad som på riktigt lockar och intresserar dem i livet. 

Vi söker böcker och läser utdrag ur favoriter. Och till andra träffen hade alla med sig en bok vars omslag väckt deras nyfikenhet och där vi tillsammans försökte klura ut innehållet. Vi läste baksidestexter och kunde tipsa varandra om allt från faktaböcker i hästanatomi till deckare och nyskrivna noveller. 

I går jobbade vi med dialog. Jag återkopplar till böckerna från tidigare gånger och förundras över hur bra de minns. Vi lyssnar in olika karaktärer. Hur pratar vi med varandra? Hur använder vi orden och vad säger våra ordval om oss själva och den andra? Vad gömmer sig bakom en replik? Var finns viljan och drivkraften i dialogerna? 

Och när det blir deras tur, tystnar hela rummet. De skriver in sig i ett minne. Pennorna glöder, handlederna ömmar, suddgummin gnuggas frenetiskt och jag har lust att säga – stryk ingenting, men låter bli. Jag står där och ser på dem och mitt hjärta är lätt som en utsläppt fågel i vårljus. Någon suckar, en annan skrattar, en tredje söker orden långt bortom, rynkar pannan och får tag i ett minne som återskapas i ord. 

Väl ute får jag äntligen dra av mig munskyddet och cyklar hem med ett dussin nya boktips och sexton vilda berättelser i ryggsäcken. De som önskar fortsätta undersökandet kommer jag nästa gång att träffa i en mindre grupp, de har ritat ett kryss vid sitt namn och det kittlar i magen av nyfikenhet.

Jag tänker på hur mycket det finns att upptäcka – tillsammans. Så många möten, samtal, frågor och ord som uppstått under bara några lektioner. Och det blir så tydligt för mig – hur de virtuella besöken vi haft med eleverna under pandemin inte går och inte bör jämföras med verkliga möten. Även om de digitala mötena är effektiva, även om de är funktionella, även om de varit nödvändiga och det enda alternativet, så aktar jag mig för att bli för bekväm i min hemmastol. 

Här från hemmakontoret är det lätt att leverera, prestera och tro sig ha rätt om både det ena och det andra. Men i verkligheten finns sällan rätt och fel och entydiga svar är träiga och förstenade. Det pulserande livet är så mycket mer komplext och överraskande än vi någonsin kan föreställa oss. 

Allt sker här och nu. Allt lever. Vi lever. Och tacksamheten över att få mötas (trots rädsla, osäkerhet och tvånget att bära den påklistrade muminnosen) är stor och brusande. 
 

Henrika Andersson
Läsambassadör och författare
+358 (0)40 865 7587
henrika.andersson(at)sydkusten.fi

Foto: Matilda Audas Björkholm

Henrika Andersson