Förra året började jag drömma om ordkonstshowen på nätterna redan två veckor före, i år klarade jag mig med tio dagar före showtime. Det är många praktiska små detaljer som skall klaffa: platsen, programmet, manuset, vilka barn som deltar från olika grupper och kommuner. Och mycket annat. Att göra en show ensam är inte ett bra alternativ så jag är supertacksam att ha kunnat samarbeta med min kollega Linnéa Holmberg och skapa programmet tillsammans med henne.
Det är en ljuvlig känsla att se hur barnen är ivriga att delta, hur det pirrar i magen och hur stolta de är över att få visa för sina föräldrar vad de har gjort. Speciellt viktigt har det varit under coronapandemin, då vi har hållit oss lite mera för oss själva. Även för dem som inte deltar är det en upplevelse att se hur vi bygger en show och hur roligt vi har tillsammans. För eleverna i showen är detta en finfin möjlighet att träffa andra ordkonstnärer från regionen och utbyta åsikter, för att umgås och se vad andra har jobbat med, för att träffa likasinnade barn och diskutera med dem.
Pandemin försökte sätta käppar i hjulen för oss flera gånger, både genom restriktioner och karantän. I stället för att ge upp valde vi att dela på gruppen så att 14 barn från Pargas uppträdde först och litet senare var det dags för 14 barn från Åbo och St. Karins. När karantänen tänkte stoppa showen hittade vi andra kreativa lösningar. Om det är något vi har lärt oss under de senaste åren så är det minsann vilka distansmöjligheter det finns och vi använder tekniken på ett helt annat sätt än förut. På vår show hade vi live-uppträdande på plats med inslag av inbandat material och medverkan på distans.
Spänningen stiger
Eleverna som deltar tycker att det är så spännande! Jag säger att de inte behöver stressa, att det kommer att gå hur bra som helst. Och det stämmer, de är duktiga och jag stressar redan tillräckligt för dem alla, så de kan ta det lugnt i stället.
Natten före showen är lite som natten före en stor tent: det är svårt att somna, svårt att sova och svårt att ligga i sängen på morgonen fastän man skulle få. Men när man stiger upp och träffar eleverna på busstationen och börjar färden mot en underbar upplevelse känns det bra. Det blir något som vi inte kommer att glömma på länge, om någonsin!
Pargaseleverna hoppar in i bussen först, eleverna från S:t Karins ploppar in på vägen och Åboborna kommer direkt till stadsbiblioteket. Barnen har fjärilar i magen och är glada och ser fram emot en dag full av upplevelser.
När vi fixat scenen klart, börjar vi öva. Jag ser barnen växa under den korta stunden, bli bekväma i sina kläder på scenen. De övar på sina repliker för att presentera sitt stycke och de lär känna andra barn som också deltar i showen. De följer duktigt alla instruktioner och njuter av både övningar och den tid vi har tillsammans. När vi samlas och övat färdigt, leker barnen och umgås, de äter något och känner sig pirriga i magen. Det som väntar är den spännande stunden då de ska visa smakprov på vad de skapat under läsåret för sina gäster.
Showdags!
Jag och Linnéa hade planerat det så att barnen skulle fixa allt själva och de fixar det galant! De läser sina repliker med inlevelse och presenterar sina texter för de föräldrar och syskon som är på plats. Både barnen och föräldrarna är jätteglada och tacksamma, föräldrarna är stolta över sina barn och våra duktiga elever lyser av lycka.
Jag är tacksam över att ha så duktiga elever och att kunna jobba med en så bra kollega som Linnéa. Jag är också tacksam över att Linneas familjemedlemmar Ann-Sofie och Jesper hjälpte med barnen och skötte tekniken. Till sist måste jag tacka min egen dotter som ställde upp i sista minuten för att hjälpa till då barnen började droppa av på grund av bland annat karantän.
En lyckad dag på alla sätt och vis, en dag som kommer att lämna spår i barnen liv, tror jag. Och i mitt.
Paola Fraboni
Regional ordkonstlärare, Pargas
+358 (0)40 962 5964
paola.fraboni(at)sydkusten.fi