Jag tar fram boken. Det är dikter av Karin Boye. Jag fick den när jag var 16 år gammal. Det berättar jag för eleverna. Jag har läst Boye sedan jag var 16 år gammal. Vi pratar om våren och knoppar och liv.
”Poeter dör. Våren kommer alltid tillbaka. Och dikter lever för evigt.”
Så säger jag. Och eleverna nickar. Jag babblar på om att mitt perspektiv är annorlunda nu. Jag läste när jag var 16 år och jag läste när jag var 25 år och nu är jag 41 år. Det är samma dikter av Boye jag läser, år efter år. Men innehållet är lite annorlunda varje gång. Perspektiv.
Jag bläddrar fram till en dikt. Jag avslöjar inte för eleverna vad dikten heter. Men jag säger att den handlar om livets morgon. Morgonljus, morgonsol.
”Ni har livet framför er”, säger jag. ”Ni tycker kanske att jag är fånig som pratar så här, men jag vill läsa den här dikten för er, och jag vill att ni ska veta att en gång, när ni är 41, kommer ni att förstå vad jag menar.”
Så säger jag. Och sedan läser jag dikten för eleverna. Dikten heter ”Morgon” och är mycket ljus. Ett väldigt starkt ljus sprider sig i hela mig när jag läser dikten.
En väldigt tyst tystnad sprider sig i hela rummet när jag läser. Alltid. Många elever väljer att blunda. Jag har sagt att när jag läser ska det vara tyst, man ska låta texten gå in. Man ska låta verket gå in. Boye ska in.
Boye går in. Jag lyfter blicken från boken och ser framtidens poeter framför mig. De ler med pigga ögon. Jag harklar mig och ber eleverna ta intryck av Boye. De ska skriva egna dikter om morgonsol.
Elevernas dikter blir fantastiska. I elevernas dikter finns lite Boye, lite sol, mycket eget, mycket liv.
En annan lektion tar jag fram en diktbok av Solveig von Schoultz. Jag visar inte dagens dikt. Jag visar författarfotot på omslaget.
”En elegant dam, eller vad tycker ni?”
Eleverna nickar, håller med. En elegant poet.
Jag börjar prata om dalar. Det finns dalar. Man bor i en dal, kanske man reser till en annan dal, kanske man drömmer om en tredje dal. Jag pratar om att man kanske ibland lämnar en dal som man borde ha stannat i. Men det märker man först när man lämnat dalen. Det är då man ser dalen som man lämnat. Trots att man kanske inte borde ha lämnat den.
Jag öppnar diktboken och eleverna blundar. Jag läser ”Dalen” av Solveig von Schoultz. Jag läser den långsamt. Mycket långsamt. Jag kommer till slutet. Jag känner att mina ögon är alldeles tårblanka. Jag vill gärna att eleverna ska tycka att jag är cool, så jag gör mitt bästa för att blinka bort tårarna.
Jag lyfter blicken från boken. Jag tittar på eleverna. Flera av eleverna har tårblanka ögon.
Jag tänker att poesi är någonting väldigt starkt. Jag ber eleverna skriva dikter om dalar.
Eleverna skriver dikter om dalar. I elevernas dikter finns lite von Schoultz, många dalar, mycket eget, mycket liv.
Jag läser elevernas dikter flera gånger. Jag tänker att dessa dikter ska jag läsa många gånger i mitt liv.
Lotta Sanhaie
Ordkonstlärare och planerare på
Sydkustens ordkonstskola
lotta.sanhaie ( at ) sydkusten.fi