I år har det gått 20 år sedan Unescos generalförsamling godkände konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet. I år är det också 10 år sedan konventionen trädde i kraft i Finland. Ca 180 länder har antagit konventionen med målet att trygga immateriellt kulturarv. Länderna förbinder sig att göra förteckningar över de nationella levande kulturarven och då behöver kulturarven först identifieras och definieras, för att sedan kunna lyftas fram, levandegöras och bevaras.
Men vad allt döljer sig bakom termen kulturarv? Det fick deltagarna under seminariet som Sydkustens landskapsförbund och Pargas hembygdsförening arrangerade onsdag 30.8.2023 vid Pargas hembygdsmuseum lära sig mycket om.
Den första som talade var John Björkman som är museichef vid Sagalunds museistiftelse. Han berättade om museernas arbete både nu och tidigare. Det hela började redan för länge sedan då människorna i antikens Rom ville bevara grekiska skulpturer. Museernas samlande och arbete har ändå förändrats mycket sedan dess. En viktig förändring skedde på 1700-talet, då allmänheten gavs tillgång till museer och samlingar. Då var det inte längre bara härskare och furstar som kunde beundra privata samlingar i sina palats.
Eftersom det finns ändlöst med material måste museer välja mycket noggrant vad de sparar och vilken typ av samlingar de vill fokusera på. Tidigare arbetade museer mycket med att samla in material, nu är det oftast så att de blir erbjudna föremål. Men det räcker inte att museerna ställer ut en massa föremål – materiellt kulturarv. Exempelvis en bunke från något århundrade tillbaka kan förstås vara ganska intressant redan i sig, men det är berättelserna som bunken bär på – det immateriella kulturarvet – som är det mest intressanta, som ger bunken liv. Vem har tillverkat den? Vem har använt den, och till vad? Går det fortfarande att använda bunken och t.ex. knåda rågbrödsdeg i den, på samma sätt som dess ursprungliga användare gjorde?
I och med att Finland ratificerat konventionen om att trygga levande kulturarv ökar museernas arbetsbörda. Ska museerna och deras anställda klara av arbetet med att levandegöra och bevara traditioner, samtidigt som de tar hand om ett stort antal gamla byggnader och tusentals föremål? För t.ex. Sagalunds museistiftelse rör det sig om 50 byggnader och 30 111 katalogiserade föremål. Att få samarbeta med föreningar och ortsbor som behärskar gamla traditioner och hantverk är därför mycket viktigt för museerna.
Vår följande talare var Johanna Björkholm som har doktorerat inom immateriellt kulturarv och är projektledare vid KulturÖsterbotten. Hon klargjorde till en början att kulturarv är ett paraplybegrepp som omfattar både materiellt och immateriellt kulturarv, samt naturarv. När det gäller att bevara det immateriella kulturarvet är det av stor vikt att så många som möjligt har erfarenheter som gör att vi tycker att traditionerna är viktiga. Att vi har kännedom om traditioner, och därigenom förståelse för att det finns ett speciellt värde i att någon till exempel bakat rågbrödet själv, gör att vi uppskattar traditionen och kanske själva vill lära oss mer och också föra traditionen och kunskapen vidare till kommande generationer.
Diskussionerna var livliga under dagen. Mot de yngre deltagarna riktades en stark uppmaning att hålla traditioner vid liv. Vet vi som nu är föräldrar till barn i skolåldern t.ex. hur det går till att laga fil hemma, på traditionellt sätt i filbunkar? Får våra barn en känsla för värdet i traditionerna eller kommer allt bara från butiken och alla svar via nätet och smarttelefonerna? Får barnen kännedom om och erfarenheter av vårt lokala kulturarv? ”Föräldrar, ni för ju inte traditionerna vidare! Ni kan ju inte själva heller!” löd en röst i salen. En viktig väckarklocka för många av oss, kanske?
Seminariets tredje talare var Bosse Mellberg som berättade om den nordiska klinkbåtstraditionen som sedan år 2021 finns med på Unescos förteckning över immateriellt kulturarv. Bosse var själv med i den samnordiska arbetsgruppen som lämnade in förslaget till Unesco. Traditionen att bygga klinkbåtar går tillbaka till vikingatiden, men en publikröst bekräftade att skolbarnen i Nagu, som i nutid får segla i en klinkbåt, upplever detta som en del av sin identitet.
Det här var något som tydligt kom fram under seminariet: det levande kulturarvet finns här, där vi bor och lever. Det är inte något som finns bara vid ett museum, utan en levande tradition är sådan att människorna som sysslar med den upplever den som sin egen, kanske just precis som en del av sin identitet. Det levande kulturarvet kan påverkas med tiden, när nya generationer tar vid och sätter sin prägel på traditionen. Men ett större problem är om det immateriella kulturarvet fryser till och blir ett skådespel som visas upp, i stället för att vara en levande tradition som upprätthålls av en grupp intresserade människor.
Seminariedeltagarna fick också själva lyfta fram traditioner som de vill att får mer synlighet och bevaras, och listan blev lång. Den innehöll bland annat olika typer av hantverk, fester och revytraditioner, liksom också skärgårdsliv och svampplockning. Men vem är det som ska hålla alla dessa traditioner levande och ge dem synlighet? Vad ska vi ta oss till om talkokrafterna i samhället tryter (ännu mer)? Ett förslag under seminariet var att vi inför obligatoriskt volontärarbete för alla!
Det är viktigt att unga människor får vistas bland gamla saker, att de får känna anknytning till sin egen bakgrund. Det är viktigt för de unga att veta hur mormors mamma använde den gamla nätnålen när hon lappade nät och att uppleva att de klarar av att vinterfiska på samma sätt som sin farfar eller kan sjunga farmors sånger – också sedan i framtiden tillsammans med sina egna barn. Det här skapar band genom tiden och ger oss ett sammanhang.
Min uppfattning är att vi alla har ett ansvar att föra vidare de traditioner vi själva upplever som värdefulla. Vi kan bygga upp och vara länkar i den traditionskedja som går från dåtid till nutid och vidare in i framtiden. Vilka traditioner gör ditt liv mer levande?
Tove Hagström, kulturplanerare
Länk till KulturÖsterbottens materialbank.
På bilden från höger till vänster: Johanna Björkholm, John Björkman och Bosse Mellberg.
Evenemanget arrangerades med hjälp av finansiering av Svenska kulturfonden och Föreningen Konstsamfundet.