Ett annat slags seende

15.10.2020 kl. 08:04
Under det gångna året har jag känt ett växande behov av att både läsa och skriva dikter.

Poesi fungerar som motvikt till nyhetsströmmen, till det allt hetsigare tempot, det allt mer polariserade debattklimatet. Att läsa en dikt skänker både inre lugn och erbjuder ofta ett perspektiv som visar vägen till ett annat slags seende.

En poet sa en gång att dikten inte är färdig innan bananflugorna samlat sig - här har knappast ens äggen hunnit bli lagda - men under det regnstinna veckoslutet lyssnade jag till vindarna och nedtecknade följande rader i min dagbok:

Vi lever i häxornas och trollkarlarnas tidevarv
stormarna rör upp bottenslammet
begravda minnen stiger till ytan.
Fladdermössen ilar i vinddraget,
vi vet inte om det vi ser är sant
och tvivlar på allt - ordet, förnuftet och nyheterna,
alla ljuger
den som säger sanningen giljotineras innan hon kommit till punkt.
Vi bär munkavle, skyddsmask och förvrängda glasögon,
glor på burkar, skärmar, plattor och paddor, och inser inte att det vi sväljer snart blivit våra egna tankar.
Vi struntar i grammatiken,
vi glömmer att språket likväl kan bygga upp som söndra och förinta.
Jag vill stoppa tiden,
ropa oss tillbaka,
stanna upp och demaskera mig.
En bok är en bok är ett ingenting
om inte någon läser eller delar dess innehåll.


Att det blev just en kvinnlig poet som fick årets Nobelpris i litteratur överraskade och gjorde mig och många andra glada. Liksom prismotiveringen för vinnaren Louise Glück som löd: ”För hennes omisskännliga poetiska röst som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.”

Vi behöver all hjälp vi kan få för att påminnas om hur vi alla är sammanlänkade. Och kanske är det inte för sent - åtminstone inte just idag.

 

Henrika Andersson
Läsambassadör och författare
+358 (0)40 865 7587
henrika.andersson(at)sydkusten.fi