Händer som håller i boken Gullivers resor. I bakgrunden ligger två ryggsäckar.

Perspektivbyte

04.02.2021 kl. 08:03
Jag är pytteliten. Cirka sju centimeter lång. Som en tumme, ungefär.

Jag sitter i min ryggsäck. Det är ganska mysigt. Här finns allt möjligt kul. Jag hittar många pennor och en pennvässare och tre suddgummin. Och allt möjligt annat som man kan tänka sig att hitta i en ordkonstlärares ryggsäck.

Vanligtvis är jag inte sju centimeter lång. Vanligtvis är jag inte inne i min ryggsäck. Vanligtvis är jag 160 centimeter lång och cyklar omkring från ordkonstlektion till ordkonstlektion och har ryggsäcken på ryggen. Men nu är jag alltså pytteliten och sitter inne i ryggsäcken.

Varför är jag så liten?

Jag undrar varför jag blivit så liten? Jag misstänker att det har något att göra med att jag bläddrade i Gullivers resor igår kväll. Jag planerade en ordkonstlektion med perspektivbyte som tema. Eleverna skulle få skriva om att de vaknar och märker att de blivit pyttesmå eller jättestora, och jag tänkte att det skulle vara roligt att inspireras av Gulliver. Men något måste ha hänt. Kanske blev jag lite för ivrig i mitt planerande och råkade bli pytteliten helt på riktigt, inte bara i fantasin.

Jag hittar blixtlåset och börjar slita och dra i det. Det är tungt. Mina muskler är stora som brödsmulor. Eller alltså små som brödsmulor. Men efter flera minuters flåsande lyckas jag ta mig ut ur min ryggsäck. Jag befinner mig på golvet i min tambur. Egentligen ska jag inte alls undervisa idag. Jag kan ju inte undervisa om jag är kortare än en penna! Jag har ju ringt min kollega och bett henne vikariera. Det var därför jag var inne i ryggsäcken. För att prata i telefonen, som jag alltså brukar förvara i ryggsäcken.

Men det är trist att sitta hemma. Jag saknar eleverna. Jag hittar en pytteliten ylletröja i en leksakslåda, tar på mig den och ger mig ut. Jag hoppar upp på en hund. Rider några kvarter. Är sedan nästan framme vid skolan där mina elever och min kollega just nu arbetar med Gullivers resor. Jag hoppar ner från hundens rygg. Jag traskar de sista metrarna själv. Det går väldigt långsamt, mina ben är ju pyttesmå.

Plötsligt är jag en jätte!

Men det går inte långsamt länge. Plötsligt växer jag nämligen. Jag blir jättestor. En jätte! Minst sju meter lång är jag nu! Jag tar ett stort kliv över klätterställningen på skolgården. Jag ställer mig vid fönstret med rosa gardiner. Det är där vi brukar ha ordkonst. Jag kikar in. Jag ler.

Min kollega står på en pulpet och vinkar till eleverna. ”Så här är det att vara jätte!” Min kollega viftar med Jonathan Swifts Gullivers resor återberättad av Maj Bylock. Eleverna bläddrar ivrigt i boken och pekar och fnissar. Sedan springer de fram till sina ordkonsthäften och börjar skriva:

”Det var en vanlig dag. Jag vaknade. Men när jag satte mig upp i sängen märkte jag att sängen verkade ha vuxit. Eller var det jag som hade krympt...?”

Inspiration till ordkonstnärliga berättelser

Jag ler. Eleverna skriver fantastiska berättelser. Min kollega och Jonathan Swift och Maj Bylock har inspirerat dem och fått igång deras fantasi på ett underbart sätt. Plötsligt tittar min kollega på mig. Hon vinkar glatt! Ordkonsteleverna vinkar också!

”Nej! Spring inte fram till fönstret! Fortsätt skriva! Era berättelser blir härliga!”

Jag vinkar och går hem. Det tar inte länge. Jag är ju enorm och kan stiga över husen. Jag kryper in genom balkongdörren. Lägger mig på vardagsrumsgolvet och fortsätter läsa i Gullivers resor. Det är kul att inspireras av böcker när man skriver. Jag hoppas att jag är normalstor nästa vecka. Så att jag kan jobba. Vi ska sitta i ring och njuta av alla fantastiska berättelser om den ovanliga dagen.

 

Lotta Sanhaie
Ordkonstlärare, huvudstadsregionen
+358 (0)50 403 2306
lotta.sanhaie(at)sydkusten.fi