Silhuetter av sju barn i en kö.

Julfesten

11.11.2021 kl. 08:01
Musiken börjar spela. Barnen står i en lång kö efter varandra ute i korridoren. Ingen pratar med varandra utan alla är fullt fokuserade på nästa steg.

Pedagogerna intar sina platser i kön tillsammans med barnen och så ser vi handen längst fram i kön som signalerar att nu inleds inmarschen. Kön börjar sakta röra på sig och hjärtat dunkar. Ju närmare vi kommer salen desto högre hör vi att den samlade publiken klappar i takt till musiken. Barnen söker med blicken upp sina föräldrar i publikhavet och när blickarna möts uppstår ett ömsesidigt leende.

Det är en mäktig känsla att se hur barnen en efter en intar scenen längst fram i salen. Alla vet var de skall stå och en beundransvärd synergi råder över alla 70 barn. Pedagogerna sprider på sig så att de står utspridda bland barnen. Musiken tystnar. Barnen vänder blickarna ut mot publikhavet framför dem. Vi tar alla ett djupt andetag.

Men hur hamnade vi här? Vi måste nu backa tillbaka flera veckor innan själva showen för att nysta upp vad som gjorde denna fest möjlig.

Under lärarnas inplanerade planeringsmöte diskuterades hurdan julfest det skulle vara i år. Samtliga pedagoger var överens om att alla tre barngrupper skulle integreras och programmet skulle skapas tillsammans. Riktlinjerna för programskapande var styrdokumenten, de olika intresseområdena barnen hade uppvisat under hösten, pedagogernas styrkor och färdigheter.

Under de kommande planeringsmötena antecknades det i teamen vilka färdigheter och styrkor pedagogerna hade och vad de ville bidra med till programmet. Ett tema bestämdes och efter att ramarna var konstruerade presenterades idén för barngrupperna. Barnen erbjöds möjlighet att önska i vilken grupp de helst ville vara. Allas röster hördes och smågruppsverksamheten inleddes med det övergripande temat julfest.

Pedagogerna jobbade med kollegor från granngruppen och barnen var indelade i tvärgrupper.  Pedagogerna delade med sig av material och tips till varandra och det var spännande att följa med hur arbetet framskred. Ibland var en förmiddag motig och jobbig i en grupp och allt som gjordes kändes hopplöst och irrelevant. Barnen var ofokuserade och pedagogerna tvivlade på sin yrkeskunskap, men så måste det också vara i en växande process. Strukturen fanns och målet, men innehållet skapades och formades i de olika barngrupperna under själva processens gång.

Dagen för showen närmade sig och det var pirrigt och lite nervöst. Genrepetitionen skulle hållas dagen innan själva julfesten och då skulle allting vara spikat och klart. Vi pedagoger hade jobbat ihop, barnen hade samarbetat, kostymerna var insamlade, scenen var pyntad och fixad. Nu skulle vi bara binda ihop de lösa trådarna inför den stora dagen.  

Applåderna tystnar när musiken stängs av. Barnens ögon glittrar till i strålkastarljuset. Pedagogerna sneglar i ögonvrån över barnen som står närmast dem. Jag känner den fantastiska energin i luften och rättar till notstället som jag har placerat framför mig med manuset och texterna till de sånger som vi kommer att uppträda med. Jag känner publikens förväntningar och glädje över att se sina barn stå där tillsammans med alla andra.

Nu får barnen äntligen framföra vad de har lärt sig under denna inlärningsprocess. Jag är fruktansvärt stolt över det vi har skapat tillsammans. Det är så här det skall vara. När det planeras och ges utrymme för diskussioner, reflektioner och samarbete skapas högklassig pedagogisk verksamhet. Det är inte fråga om en omöjlighet. Alla styrdokument, lagar och utbildningar finns där. Och nu är det dags att för en liten stund få njuta av det oerhört vackra som skapas när allt klaffar.

Jag väntar på att alla barns och pedagogers blickar möter min, då lyfter jag upp handen och showen kan börja!

 

Emilia Christiansen
Småbarnspedagogiken – ett framtidsjobb, projektkoordinator
+358 (0)45 358 0464
emilia.christiansen(at)sydkusten.fi