Påsken, som alla andra helger, är verkliga madeleinekakor. Omedelbart då man hör ordet återkallas lager på lager av minnen, fragmentariska ögonblick från alla påskar man upplevt.
Sydkustens ordkonstskola antog en läsutmaning under förra läslovet, att varje dag sätta ut bilder på hur och vad vi lärare läser. En av dagarna skulle vi läsa med eller för våra husdjur.
Polikliniken har under eftermiddagen tömts på klienter, de enda som är kvar i rummet är killen och jag. Han sitter i hörnet på bänken och spelar på sin mobil.
Att föräldrar ska högläsa och vara läsande förebilder för sina barn har de flesta hört talas om. Men att som förälder vara en skrivande förebild eller att skriva tillsammans med sitt barn är väl ändå att ta i?
Jag har som så mången annan runtom i världen blivit totalt överväldigad och förstummad efter att ha sett och hört poeten Amanda Gorman under den amerikanska presidentinstallationen den 20 januari.
Det är åtta månader sedan jag genomlevde min första corona-distansdag hemma i köket, i fåtöljen med fotpall. Då var allt nytt, annorlunda och lite spännande.
Den senaste veckan har jag tänkt och lekt med tanken att det banala och det djupsinniga går hand i hand. De är två sidor av samma mynt, som egentligen aldrig får se varandra men som ofrånkomligt hänger ihop.